Jo, ähum, host

"Det är hon som inte kan sluta blogga."

Det sista

I år firar jag tio år som bloggare, så det är väl läge att jag tar och skaffar mig ett riktigt liv nu?

Inspirationen går på tomgång, man ska sluta när det är som bäst (oahahhaha) så nu säger jag tusen tack alla vänner för era kommentarer och glada tillrop, adios och farväl!

Kram!
Polly

Thelma & Louise

Följande mailkonversation utpelades så sent som denna eftermiddag.

Agenten: gör det nåt om jag lägger ner min blogg redan nu?

Polly: Men gud, lägger du ner så lägger jag ner! Jag har ändå NOLL inspiration och läser aldrig bloggar och har aldrig nåt att skriva om. Dessutom är jag så hämmad över att jag inte vill bli upptäckt av mina kollegor att jag ändå inte skriver nåt kul. Är det snöstorm hos dig också?

Agenten: det haglade när jag hämtade på dagis. Ska vi sluta samtidigt då?! Deal!

Polly: DEAL! Precis som såna som gör självmordspakter. Drama!

Agenten: haha! du och jag Polly! Mot avgrunden!

Polly: Vi gör det ikväll!!!! Wihoooo!!!! Samma klockslag säger vi farväl! Intemåladär har ju slutat. Det kan vi också göra. Men du har ju i alla fall matbloggen… ;)

Agenten: Gud vad spännande! Vilken tid?

Polly: Vad sägs om klockan 21? Vi borde fira med ett IKEA-besök.

Agenten: Ska jag publicera kl 21? Ok! Woo-hoo! Ja IKEA kanske! En liten kaffe med kaka :)

Polly: Det borde vi verkligen. Klockan 21 går sista inlägget. Känns stort, på nåt sätt.

Det finns inget dåligt väder, det finns bara lånade kläder

För några veckor sedan bar det av till Nära Fjällen för lite skidåkning. Där stod jag i mina helt vanliga skidkläder av modernt snitt, färgkoordinerad (ner till smalbenen åtminstone, att det var helrätt med neongula pjäxor 1997 kan jag knappast bli belastad för idag, va? Modellen är perfekt, många spännen, carvingrem och allt och de sitter som gjutet, så jag är så vuxen att jag faktiskt inte kan med att köpa nya bara för att färgen är ful när jag åker max en vecka per år. Förresten, är det någon som provat att spraymåla pjäxor...?) och med mattsvart hjälm och dito coola skidglasögon. Jag stod där i liftkön, fnissade och pekade i smyg åt människor på spikraka smala åttiotals-skidor, hela overaller tokigt mönstrade i pastell och en snubbe i jeans. Jeans?! I backen?

Nu i helgen blev det pay back time. Seriös pay back. Jag såg nämligen ut som en idiot. Och bad till alla fjällgudar tillgängliga att jag inte skulle stöta på någon jag kände.

Det hela började med att vi (undertecknad, grisunge och grismormor och grismorfar) stövlade in hos Brollan (min storebror, fyra år äldre, och hans familj) och jag direkt jag klev in i hallen med en obehaglig insikt konstaterade att morfadern helt tvärt om mot vad jag hade trott, inte hade tagit den vita plastkassen med alla våra skidgrejor ut ur min hall och stoppat i bilen. Nähäpp.

Inga skidgrejor. Varken hjälmar, skidglasögon, skidkläder, knäskydd (ja, jag är gammal, ja jag har en latent benhinneinflammation sen 20 år tillbaks som alltid krånglar, ja jag är en sekunda vara obviously) eller ens skidhandskar hade vi med oss. Syftet med helgens besök var just: åka skidor.

Jag bet ihop, vägrade låta fåfängan få vinna detta slag. Vi lånade grejor. Jag dök in i svägerskans ouppdaterade garderob anno dazumal och tog det som fanns. Grisen lyckades bättre, med sina fynd i kusinernas garderober.

Till alla er som såg mig där i backen, kanske pekade på mig, skakade på huvudet och undrade "...men herregud, hur tänkte hon där?" så vill jag härmed förklara mig:

Jag åkte skidor i min jättestora och puffiga gröna boomerangdunjacka. (Ingen annan i backen hade dunjacka. Bara jag.) Till den ett par förkorta lila skidbyxor. Mina neongula pjäxor och gråoranga skidor (ser inte klokt ut i vanliga fall, men när allt annat ser normalt ut så stör man sig inte så förtvivlat) ett par lilabruna superslitna och trasiga handskar och en gråblå hyrhjälm. Ni hörde rätt. Jag hade en HYRHJÄLM. Det är ju precis hur äckligt som helst. Och inga skidglasögon. Allt detta inte för att jag ville, utan för att jag hade inget alternativ!

Barnen tyckte att det var jättebra, för jag syntes på hur långt håll som helst. Och fjällgudarna var på min sida, nästan hela tiden. För det var bara en jag kände som jag stötte på i backen.

Röda tråden

Tittar man noga på bilden kan man faktiskt hitta en röd tråd, en gemensam nämnare. Och nu pratar jag inte om det självklara faktum att jag åter sjunkit djupt ner i det bekväma och väldoftande kaffeträsket. Go figure!

Som vanligt igen

När man har vänt detoxen ryggen kan man se fram emot en middag på fläskfilé och ugnsrostade grönsaker med rosmarin och timjan och smulad feta.
Jag kan inte hjälpa, men jag älskar sånt som smakar gott!

Jag tar en Luuk, tack.

Jag håller med Sara. Jag ville också verkligen tycka att Petra Mede var jätterolig och festlig och wow.
Men det tycker jag inte. Hennes skämt är obegripligt dåliga, helt utan finess och bara platta och pinsamma, med personangrepp hit och bögskämt dit. Dessutom överartikulerar hon precis hela tiden, så hon låter hela tiden bara ironisk. Och on top, kanske en gnutta för mycket fokus på sig själv.
Hon är säkert bra i andra sammanhang. När någon annan skrivit manus. För sorry, jag ville gilla hennes programlederi, men nej. Det går bara inte.

walk over

Nej, har finns ingen prestige. Noll. Nada.

Jag slutar förvisso med kaffe, på obestämd framtid.

Men detoxa förövrigt går inte. Jag bara fixar inte att dricka algjoxet varje morgon, det står mig upp i halsen ända till mellis när jag ska dricka nästa sörja. Nåt utdrivande pulver, och så fiberfrön till det. Jag har gjort allt jag kan för att mildra smaken, men smoothies i alla tänkbara varianter. Men det går inte. Jag går hela tiden omkring med ett illamående, ja, bortsett från när jag kräks förstås.

Om någon är sugen på att testa Ulrikas Detoxpaket har jag ett här, till ett mycket fördelaktigt pris. Endast tre dagars användning är förbrukad.

Jonatan, jag ser ljuset

Okej, helt ärligt. Jag mår skit.

Jag är yrslig, skakig och har lätt värk i hela kroppen. För att inte tala om korsryggen. Jag har legat i soffan sen i torsdags eftermiddag, och det slår aldrig fel, alltid när jag blir liggande så händer nåt ischiasklämmigt i korsryggen så jag får ont all over.

Men, huvudvärken har gett sig, halleluja! Den huvudvärk som kom smygandes vid lunch i torsdags, som exploderade i ett crescendo av stjärnor lagom tills jag skulle hämta grisen i skolan och vinglade som ett fyllo med bilen, som lite senare tvingade mig till att ta en ipren på kvällen vilket resulterade i en präktig kaskadkräka och nerbäddning kl 20.15. Samma huvudvärk som jag vaknade med på fredagen och sen som sagt fick mig liggandes i soffan hela fredagen. (Jag följde upp med en kräka även denna dag, för säkerhets skull.)

Det är dag tre nu, på min detox. Överlever jag detta kommer jag aldrig mer att dricka kaffe i mitt liv. Amen.

Jag tror jag har svarat på denna tidigare, men jag gör det igen.

Tre jobb jag har haft: Redovisningsekonom, financial controller, business controller. (Wow. Lyllos mig.)
Tre platser jag bott på: Rådmansgatan, Dalagatan, Förorten.
Tre saker jag gillar att se på TV: Let's Dance, Parlamentet och nåt annat kul.
Tre favoriträtter: ceasarsallad, fiskgryta the way I do it, grillad oxfilé.
Tre platser jag helst skulle vilja vara just nu: Under en palm i karibien, på en massagebänk (precis som minna!), i min säng. (Också samma svar som minna.)

Jag lägger till en:

Tre saker jag ångrar att jag aldrig gjorde: Pluggade på universitetet direkt efter gymnasiet, vågade åka till USA som au pair på ett sabbatsår mellan tvåan och trean, blev duktig på en sport när jag var ung.