Under tiden de som jag trodde var mina vänner smidde sofistikierade planer på att ta min Darling Särbon av daga var jag ute på ett Mission Impossible. Det var i allafall vad jag räknade med, när jag gav mig iväg.
Jag var på IKEA, inte bara häromdagen, utan även för nån vecka sen. Jag fick bland annat med mig en Ribba hem, i storlek jättestor. Helt i linje med min tanke om att inte handla på mig massa grejor redan innan jag flyttar, så jag ska slippa kånka omkring grejorna tusen varv innan jag väl är på plats. Eller inte. Ähm.
Hursomhelst, i dag gav jag mig i kast med själva inramningsprojektet. Frustrationen att svaja omkring med detta jättesjok, vilket jag faktiskt tycker att 70x100 är, ram och plansch, utan minsta hjälp gjorde mig morrig och vresig, men jag vill inte gärna göra någon PMS-koppling här. Ähm.
Precis när jag fått allt på plats och bara skulle trycka i hop ramen så faller den i sär. Den går sönder! Meh! Och då konstaterar jag även att Ribba 70x100 inte ens är gjord i trä, utan i pressad papp. Who is förvånad?
Sammanbiten och ilsk vänder jag uppochner på handväskan, river innankråmet ur plånboken, tömmer varenda låda i min närhet, men icke då. Kvittot är spårlöst puts väck. Shajse.
"Kom, vi måste dra till ikea - NU" kommenderar jag bestämt till stackars grisungen som ögonblickligen fick släppa allt han hade för händer. I bilen sitter jag och eldar upp mig hur jag nu ska lyckas sverka en ram (i papp! för 249 kronor!! i papp!!!) utan kvitto. Plan ett - trevliga, vädjande, med pms-stinna valpögon-kunden, Plan två - "nähä, men då får ni väl åtminstone LAGA RAMEN ÅT MIG!!", Plan tre - "Vem är det som är chef här? Jag skulle gärna vilja växla några ord med den personen".
Tio nummer före oss i kön. Mina käkar är hårt sammanpressade, jag har tunnelseende.
169. Vårt nummer.
Helena möter oss i kassan. Jag tror hon kan se att det ryker ur min hårbotten, för hon ler vänligt. "Nu hoppas jag på lite medmänsklighet" vädjar jag, med klump i halsen.
Ärendet tar max två minuter. Sen har jag ett presentkort i min näve, varpå jag med grisen i hasorna susar in i Varuhuset och hämtar oss en ny Ribba, 70 x 100 cm, i papp.
Tack snälla Helena i återköpsavdelningen på IKEA i Barkarby för din flexibla attityd och lösningsorienterade inställning. Fler såna som du!
den 3 maj 2008
Queen of Sverk
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag hade gärna hört Helenas version också. Och som vanligt; jag är så stolt över dig!
Jag har en brädj*vel från köksrenoveringen som borde tillbaka till IKEA, utan kvitto, vilken strategi ska man ha då?
Ikea utan kvitto är som kärlek utan kyssar.
Jag är rädd att det är kört för din del.
Helena blev nog möjligen lite skärrad över den stint stirrande, gråtmilda kvinnan som med vädjan och en röst nära bristningsgränsen ville byta en trasig ram utan kvitto. "Bäst att vara tillmötesgående, henne vill jag bli av med snabbt. Typiskt att hon skulle hamna i min kassa."
erkänn att du sa: Det är jag som är Blondinbella, nu byter du annars säger jag till min pappa.
;)
Sara: Haha. Ertappad. Ooops. ;P
Queen of Sverk. Jag är så jävla impad att jag har en klump i halsen, och sitter här och täljer på en liten plakett åt dig, åtminstone imaginärt.
Allvarligt talat, det där fenomenet är faktiskt kul - man jagar upp sig, förbereder sitt försvarstal/utskällning/listiga argument när man ska genomföra Ett Tufft Samtal, och så är människan i andra änden eller mitt framför en ett under av samarbetsvillighet...och där står man, paff och tacksam.
Jag samlar ihop mina värmländska sverkningar tills du kommer susande och hälsar på, okej? :)
Jag är inte så säker på att jag sverkar bra på värmländska, men jag kan ju alltid prova. Vad gör man inte för plaketten?
Skicka en kommentar